Bortföranden

Varje år förs barn, unga och vuxna ut ur landet av sina närstående eller hålls kvar i utlandet mot sin vilja. De som drabbas riskerar att utsättas för barn- eller tvångsäktenskap, könsstympning, omvändelseförsök av hbtq-personer, uppfostringsresor eller andra former av begränsningar, hot och våld för att tvinga eller förmå personen att leva i enlighet med familjens hedersnormer.

Orsaker till att personer förs bort

Det är framför allt barn och unga som förs utomlands eller hålls kvar där mot sin vilja. Ett bortförande kan vara en reaktion på något som har hänt i Sverige som anses riskera familjens heder, till exempel att den unga har träffat en partner som familjen inte godkänner eller berättat att hen är homosexuell. Det kan även handla om att försöka undkomma myndighetsinblandning i familjen, till exempel i en situation där socialtjänsten har mottagit en orosanmälan gällande barnet eller fattat beslut om omhändertagande med stöd av LVU (Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Risken för bortförande kan också öka i anslutning till att vård med stöd av LVU upphör, eller då vården flyttas över och genomförs i hemmet.

Andra syften med bortföranden kan vara att utsätta barnet eller den unga för barn- eller tvångsäktenskap, könsstympning, omvändelseförsök av hbtq-personer eller så kallade uppfostringsresor. När flickor utsätts för uppfostringsresor sker det ofta för att förhindra att de blir ”försvenskade” och inte anpassar sig till hedersnormer. Framför allt pojkar riskerar även att utsättas för uppfostringsresor för att undvika ett kriminellt eller destruktivt beteende. Ofta finns det en kombination av orsaker till att personer förs bort och det huvudsakliga syftet med ett bortförande är många gånger otydligt, både för den som blir bortförd och för myndigheter som försöker hjälpa den utsatta.  

Ett bortförande har ofta föregåtts av en utsatthet för psykiskt och/eller fysiskt våld i Sverige, ibland under hela uppväxten. I många fall har myndigheter också haft kännedom om barnet innan bortförandet. En riskfaktor för att bli bortförd är att leva i en hederskontext och vara syskon till någon som anses ha brutit mot familjens normer. Trots det utreds syskons utsatthet sällan i samband med bortföranden av barn.

Konsekvenser av bortföranden

Att bli bortförd till, eller kvarhållen i, utlandet är en kraftig inskränkning av en individs integritet och rättigheter. Denne fråntas möjligheten att leva ett självständigt och fritt liv i Sverige. Individens möjligheter och rätt till hälso- och sjukvård, skolgång, kontakt med vänner och eventuell partner begränsas helt eller delvis. I de fall där den ena vårdnadshavaren självständigt planerat och genomfört bortförandet begränsas ofta kontakten med den andra vårdnadshavaren. Ett bortförande kan i sig vara traumatiserande. Utöver det utsätts många bortförda barn och unga för fysiskt och psykiskt våld (såsom kontroll, isolering och hot) under utlandsvistelsen.

En bortförd individ kan även utsättas för ekonomiskt våld, till exempel att kontokort beslagtas, spärras eller töms. Enligt Utrikesdepartementet (UD) är det vanligt att pass och andra dokument beslagtas för att förhindra återresa till Sverige. I vissa länder kan en manlig släkting belägga en maka och/eller barn med ett utreseförbud, vilket hindrar den utsatta personen från att lämna landet. Det förekommer även att vårdnadshavare ansöker om att barnets svenska medborgarskap ska upphöra för att ytterligare försvåra för barnet att få hjälp från Sverige.

Omfattning av bortföranden

Det finns ett behov av mer kunskap om bortföranden, i vilken omfattning de förkommer och hur samhällets insatser ser ut på området. Exakt hur många barn och vuxna som förs utomlands varje år är okänt då det saknas såväl nationella omfattningskartläggningar som en inrapporteringsfunktion avseende bortförda personer. Jämställdhetsmyndigheten ska som del i ett uppdrag ta fram förslag på hur ett nationellt inrapporterings- och uppföljningssystem kan utformas för ärenden där ett barn eller en vuxen har blivit bortförd. Uppdraget ska slutredovisas den 30 april 2026.

UD redovisar varje år antalet ärenden där en person med avsikt förs ut eller kvarhålls av sina närstående i utlandet i en hederspräglad eller patriarkal kontext. Dessa ärenden hanteras inom utrikesförvaltningen som ärenden gällande Familjerelaterat tvång i utlandet. År 2023 hanterade UD 66 sådana ärenden. Dessa innefattade 136 individer, varav 40 myndiga och 96 barn. Av de myndiga individerna var 36 kvinnor och 4 män. Av barnen var 52 flickor och 44 pojkar. 22 ärenden rörde konkret risk för barn- eller tvångsäktenskap.

Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck (NCH) har genomfört enkätundersökningen Kartläggning av bortförda personer i en hederskontext under 2022, om kommunernas kännedom om och arbete kring bortförda personer. Av de 153 socialtjänstförvaltningar som besvarade enkäten uppgav 33 förvaltningar att de hade kännedom om minst en bortförd person i kommunen under 2022. Totalt fanns det kännedom om 159 personer, varav 139 var barn.

Viktigt att agera i tid

Det är av stor vikt att agera i tid. Svenska myndigheter har begränsade möjligheter att agera i utlandet när bortförandet är ett faktum. Det gäller framför allt om barnet förs till ett land där det inte finns något gemensamt regelverk att samarbeta utifrån. En majoritet av länderna där ärenden gällande hedersrelaterat våld och förtryck utspelar sig är inte anslutna till de gemensamma regelverken såsom Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention om skydd för barn.

Sedan 2020 finns möjligheten att ansöka om utreseförbud för att förhindra att barn förs utomland. Den 1 juni 2024 utvidgades utreseförbudet för att kunna omfatta fler fall av skadliga utlandsvistelser. I samband med ett utreseförbud är det bland annat möjligt för polisen att göra en förebyggande efterlysning. Läs mer om utreseförbudet och vad det innebär här samt via stödmaterialet nedan.

Myndigheters arbete mot bortföranden

Jämställdhetsmyndigheten har haft ett regeringsuppdrag att kartlägga och sprida kunskap om erfarenheter av hedersförtryck samt annat våld och förtryck kopplat till utlandsvistelser. Uppdraget har redovisats i rapporterna Bortförda barn och unga samt När barn tvingas ta ansvar för sitt eget skydd.

I såväl NCH:s kartläggning som Jämställdhetsmyndighetens rapporter konstateras att många kommuner saknar rutiner för hur socialtjänst och skola ska arbeta för att förhindra bortföranden. Det saknas även rutiner för att hantera ärenden där bortförande misstänks ha skett. Att ha sådana rutiner är viktigt för att upptäcka risk för bortförande i tid och för att ge stöd och skydd på ett sätt som inte ökar risken för den utsatta. Det behöver även säkerställas att yrkesverksamma har kunskap och kompetens om utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck och bortföranden i en hederskontext, liksom att myndigheter använder sig av de verktyg som finns för att förhindra bortföranden. I NCH:s kartläggning framkom även att socialtjänsten hade ansökt om utreseförbud för barn i relativt få fall och att en del kommuner var osäkra på hur de skulle tillämpa utreseförbudet.

I sin slutredovisning av regeringsuppdraget konstaterar Jämställdhetsmyndigheten att barn ofta själva behöver vara drivande för att få stöd och hjälp innan eller efter ett bortförande. Socialtjänsten baserar i hög grad sin utredning och riskbedömning på barnets uppgifter och att barnet står fast vid sina uppgifter, till skillnad från rättsväsendet som ofta bedömer den initiala berättelsen som mest trovärdig. Myndigheten drar också slutsatsen att det finns stora brister när det gäller långsiktigt stöd till bortförda personer som återvänder till Sverige. Det gäller både skydd mot fortsatt utsatthet och stöd för att hantera upplevelser från tiden i utlandet. Många gånger saknar myndigheter och yrkesverksamma en fördjupad förståelse för vilken utsatthet dessa barn och unga lever i gentemot sina familjer. Socialtjänstens princip om att arbeta familjestödsorienterat, i syfte att återförena barnet med vårdnadshavarna, bidrar till att upprätthålla denna utsatthet.

Socialstyrelsen har i en rapport konstaterat att det finns begränsat med forskning och praxis gällande familjearbete och specifikt behandling av våldsutövare i en hederskontext. I rapporten lyfts att det är av yttersta vikt att familjearbetet inte har familjeåterförening som överordnat mål utan de utsattas säkerhet och välmående samt att det krävs personal med god kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. I ett nystartat projekt ska Socialstyrelsen utvärdera familjearbete i en hederskontext. Projektet ska slutredovisas under 2026.

Stödmaterial

Den myndighetsgemensam vägledningen vid hedersrelaterad brottslighet vänder sig till yrkesverksamma inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, skolväsende och polis. Vägledningen omfattar dels arbetet med att förebygga och förhindra att någon förs ut ur landet i syfte att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck, dels hur myndigheter kan samverka för att försöka hjälpa en bortförd person att återvända till Sverige samt för att ge långsiktigt stöd efter återvändandet. Fokus ligger även på hur samverkan kan ske i dessa ärenden. Vägledningen belyser alla skeden av ett bortförande och kan därför användas som ett uppslagsverk beroende på var i kedjan ett ärende befinner sig.

Socialstyrelsen har tagit fram ett flödesschema som visar beslutsprocessen för ett utreseförbud samt ett meddelandeblad gällande det utvidgade utreseförbudet.

Så fattas beslut om utreseförbud (socialstyrelsen.se)

Ett utvidgat utreseförbud för barn – Meddelandeblad (socialstyrelsen.se)