Hem För yrkesverksamma Polis och åklagare

Polis och åklagare

Polis och åklagare har en viktig uppgift i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Hedersrelaterad brottslighet utgör en utmaning för rättssystemet och skiljer sig från andra brott i nära relationer, bland annat genom sin kollektivistiska prägel.

Det är därför av stor betydelse att tidigt identifiera om ett brott har hedersmotiv, så att rätt åtgärder kan vidtas från början. Genom att hantera ärenden korrekt initialt skapas bättre förutsättningar för att skydda brottsoffer.

Rättsprocessen

Polismyndigheten arbetar för att förhindra och förebygga brott, ta emot tips, upprätta anmälningar och utreda brott. När polisen får vetskap om ett brott är de skyldiga att upprätta en anmälan. En förundersökning inleds på beslut av en polisiär förundersökningsledare eller åklagare.

Polisens förebyggande arbete syftar till att öka tryggheten och förhindra brott genom strategier som riktar insatser dit de behövs som mest. Det innefattar ett samarbete med olika samhällsaktörer som genom utbildning, informationsspridning samt sociala och situationella insatser tillsammans kan motverka brott och otrygghet. På lokal nivå finns generellt en utvecklad samverkan vilket skapar förutsättningar för att skräddarsy insatser kopplade till specifika behov och utmaningar i varje område. I detta samarbete finns goda förutsättningar att utveckla metoder som kan bidra till ett effektivare arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Läs mer om det förebyggande arbetet mot HRV och hur man kan bygga upp ett kunskapsbaserat lokalt samarbete på sidan Förebygg hedersrelaterat våld och förtryck.

Varje polisanställd som är skyldig att ta emot och upprätta en anmälan ska initialt bedöma om det finns en omedelbar risk för att brottsoffret drabbas av våld eller hot om våld. Hotbilden kan förstärkas i samband med att en polisanmälan upprättas. Om ett potentiellt hedersmotiv identifieras är det viktigt att så utförligt som möjligt beskriva det i ärendet. De initiala iakttagelserna kan vara viktiga i den fortsatta utredningen och för att kunna vidta rätt åtgärder från början.

Åklagarens uppgift är att leda förundersökningar, besluta om åtal samt föra talan i domstol. Åklagarens arbete inleds vanligtvis när ett brott anmäls och ärendet överlämnas från Polismyndigheten till Åklagarmyndigheten. Normalt är åklagare förundersökningsledare vid utredningar av hedersrelaterad brottslighet. Under utredningen samarbetar åklagare med polisen för att samla bevis och kartlägga händelseförloppet, vilket kan omfatta vittnesmål, fysiska bevis och dokumentation.

När tillräckliga bevis har samlats beslutar åklagaren om åtal. Det är av yttersta vikt att åklagaren har kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck då åklagare har bevisbördan för att fastställa att motivet för brottet är heder. Detta är avgörande för att klassificera brottet som hedersrelaterat.

Hedersrelaterad brottslighet

Alla typer av brott kan vara hedersrelaterade men hedersbrott per definition är brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor, äktenskaptvång och barnäktenskap, vilseledande till äktenskapsresa och brott mot utreseförbud enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Flera brott som utgör led i en upprepad kränkning av en personens integritet och som är avsedda att allvarligt skada dennes självkänsla, där motivet för var och en av gärningarna har varit att bevara eller återupprätta en personens eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, kan tillsammans utgöra brottet hedersförtryck. Brott med hedersmotiv ska betraktas som en försvårande omständighet, vilket domstolen ska ta hänsyn till i sin bedömning av straffvärdet (29 kap. 2 § p. 10 brottsbalken, BrB).

Vid utredningar av hedersrelaterade brott är det viktigt att förstå den kollektiva karaktären av våldsutövandet. Flera förövare kan vara involverade, och våldet sanktioneras av familjemedlemmar eller andra i den närmaste omgivningen, inklusive personer som befinner sig utanför Sveriges gränser men som ändå har inflytande över situationen. Att leva i ett kollektivistiskt sammanhang kan innebära starka förväntningar och krav på att sätta familjens eller kollektivets intressen framför sina egna. Kollektivistiska normer kan leda till att individer avstår från sina grundläggande mänskliga rättigheter, präglade av rädsla för konsekvenser om man bryter mot familjens eller kollektivets normer och värderingar.

Den kollektiva karaktären av dessa brott innebär också att hotbilden mot den utsatta personen inte nödvändigtvis minskar när en gärningsperson grips. Det kollektiva intresset kan fortsätta att sättas före individens, vilket är viktigt att beakta vid upptagande av vittnesmål. Det kan vara avgörande att även förhöra personer utanför den närmaste familjen, såsom skolpersonal, vänner eller grannar.

Om det finns syskon i familjen bör även de förhöras och deras behov av skydd beaktas. Det kan finnas syskon som bevittnat eller själva blivit utsatta för våld, samt syskon som utövar våld och kontroll och som även kan vara utsatta för hot eller begränsningar från föräldrar. Det är viktigt att identifiera om det finns syskon som riskerar att utsättas för till exempel könsstympning eller arrangerade äktenskap. I sådana fall kan det vara nödvändigt att, i samråd med socialtjänsten, vidta åtgärder för att säkerställa deras skydd och välmående. Om det finns risk att ett barn med utländskt pass förs utomlands, har Polisen möjlighet att utfärda en förebyggande efterlysning i samband med utreseförbud.

Stöd och skydd

Brottsoffer har rätt att få information om sina rättigheter, inklusive möjligheten till målsägandebiträde, tolk, skadestånd och brottsskadeersättning. De har också rätt att få veta var de kan få stöd och hjälp, hur man ansöker om kontaktförbud, vem man kan kontakta för information om sitt ärende, hur anmälan kommer att handläggas, samt möjligheten till ersättning för deltagande i polisförhör och rättegångar.

Rätt till juridiskt ombud

En person som har utsatts för ett brott har ofta rätt till ett målsägandebiträde, ett juridiskt ombud som tillvaratar brottsoffrets intressen vilket framgår i lagen (1988:609) om målsägandebiträde. För barn som utsatts för brott av en vårdnadshavare eller närstående kan en särskild företrädare utses enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Denna företrädare övertar vårdnadshavarens befogenheter för att tillvarata barnets rättigheter under förundersökning och rättegång samt vid åtgärder som rör skadestånd och brottsskadeersättning enligt 3 § lagen om särskild företrädare för barn. Den särskilda företrädaren är viktig för att säkerställa att barnets rättigheter skyddas i en sårbar situation. Den misstänkte har också rätt till juridiskt biträde i form av en advokat (21 kap. 3 § rättegångsbalken, RB). Tingsrätten ansvarar för att utse både målsägandebiträde och särskild företrädare samt advokat. Detta system är utformat för att säkerställa rättssäkerhet och skydd av rättigheter för alla involverade parter i processen.

Orosanmälan samt bedömning av stöd och skydd

En viktig del av polisens arbete handlar om skydd för hotade, vilket brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten (BOPS) arbetar med. Polisen bedömer behovet av stöd och skydd i det enskilda fallet och beslutar om vilka åtgärder som ska vidtas (förordning 2006:519 om särskilt personsäkerhetsarbete m.m.). Det finns olika typer av skydd, inklusive fysiskt skydd och skydd av personuppgifter. Beslut om dessa skyddsalternativ fattas av åklagare, Skatteverket eller Polisen.

När det gäller ärenden som rör barn har polisen en skyldighet att anmäla oro till socialtjänsten (14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL). I anmälan bör det tydligt framgå på vilket sätt det finns oro för att barnet är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck. Om socialtjänsten genomför en utredning parallellt med polisens arbete är samverkan mellan myndigheterna av stor betydelse. Det är ofta nödvändigt att polisen inleder kontakten med barnet i samband med det första förhöret. Om en vårdnadshavare misstänks för brott är det viktigt att myndigheternas processer synkroniseras för att säkerställa ett effektivt skydd av barnet. Polisen ansvarar för att underrätta om misstanke om brott.

Användning av tolk

Vid förundersökningar och sammanträden i rätten har parter rätt till tolk om det finns behov. Rätten till tolk under förundersökning regleras i förundersökningskungörelsen (1947:948) och rätten till tolk under sammanträden i rätten regleras i rättegångsbalken (5 kap. 6 § RB). Det är grundläggande att den som hörs kan göra sig förstådd och förstå vad som avhandlas för att säkerställa rättssäkerheten. Tolk kan anlitas för den som inte förstår svenska språket eller som till följd av hörselnedsättning eller talsvårigheter är i behov av tolk.

I ärenden som rör hedersrelaterat våld och förtryck kan telefontolk vara att föredra för att säkerställa personens skydd och integritet. Genom att använda telefontolk minskar risken för att någon i den närstående miljön får kännedom om situationen. Användning av telefontolk möjliggör ett effektivt skydd av identiteten och kan skapa en känsla av anonymitet, vilket underlättar för den drabbade att uttrycka sina tankar och känslor.

Vid tolkning av barnförhör ska tolken informeras om att det är ett barn som ska höras samt att översättningen ska ske ordagrant. Om tolk närvarat vid förhör är det viktigt att notera detta. I fall då tolkningen skett i barnförhör ska det dokumenteras vilka instruktioner tolken fått.

Låt aldrig en närstående agera tolk. Se dessutom till att tolken har rätt kompetens för att utföra uppdraget. Tolken har tystnadsplikt, ska tolka allt som sägs och vara neutral och opartisk.

Förhör med barn

Innan förhör med barn genomförs är det viktigt att inhämta information om barnet. Inledande förhör bör i regel hållas med den eller de personer som först fått ta del av barnets uppgifter. För att kunna bedöma barnets utsaga måste omständigheter som legat till grund för polisanmälan kartläggas, såsom vad som initierade barnets berättelse, i vilken situation den lämnades samt vilka frågor som ställdes.

Vid bedömning av vilka utredningsåtgärder som ska vidtas måste det rättsliga utredningsintresset vägas mot barnets intresse av skydd, omvårdnad och integritet. Förhör med personer under 18 år ska planeras och genomföras på ett sätt så att den som förhörs inte riskerar att ta skada, oavsett om barnet är misstänkt för brott, målsägande eller vittne. Förhör med barn får inte genomföras fler gånger än nödvändigt, med hänsyn till utredningens art och barnets bästa (17 § FUK).

Barnförhörsledare och Barnahus

Polisen har särskilt utbildade barnförhörsledare som är vana vid att samtala med barn som utsatts för olika typer av brott. Förhören ska planeras utifrån barnets bästa och genomföras i anpassade lokaler. I en delredovisning från Rikspolisstyrelsen (2009) framhålls att barnförhör kan hållas på Barnahus, där olika myndigheter samarbetar i ärenden som rör misstankar om brott mot barn och unga. För barnet innebär detta att de får träffa relevanta professioner, såsom polis, åklagare, socialtjänst och hälso- och sjukvård, på en och samma plats. Syftet är att säkerställa att samverkan vid utredningar kring barn sker effektivt och rättssäkert med barnets bästa i fokus.

Förhören spelas in på video, och representanter från till exempel socialtjänsten kan, efter beslut av förundersökningsledare, delta i medhörningsrum för att ta del av förhöret. En försvarare närvarar oftast inte vid första förhöret, men den misstänkte eller dennes försvarare ska ges möjlighet att ställa frågor till barnet genom förhörsledaren. En försvarare har rätt att närvara vid förhöret om det inte är till men för utredningen, vilket förundersökningsledaren tar ställning till (23 kap. 10 § 4 st. RB). Det videoinspelade förhöret används som bevismaterial i rätten. Om barnet är över 15 år kan det komma att behöva medverka under rättegången.

Utifrån barnets ålder och mognad bör samma förutsättningar och information ges som till en vuxen målsägande. Överväganden som under förundersökningen görs huruvida barnet ska höras eller inte bör motiveras och dokumenteras. Barn har rätt att komma till tals i frågor som rör dem, men de har ingen skyldighet att göra det. I utredningar där målsägande vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år och det handlar om brott mot liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader ska förundersökning bedrivas särskilt skyndsamt (2 a § FUK).

Förhör med misstänkta barn

Enligt 33 § i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare, LUL, ska vårdnadshavare omedelbart underrättas om deras barn misstänks för brott innan de fyllt 15 år. I sådana fall ska vårdnadshavarna kallas till förhör med den unge. Om förhör ska hållas med ett barn under 15 år som är misstänkt för brott, ska socialnämnden i god tid underrättas om tid och plats för förhöret (16 § FUK). För barn under 18 år som är skäligen misstänkta för brott ska vårdnadshavare eller annan som svarar för barnet omedelbart underrättas och kallas till förhör med barnet (5 § första stycket LUL). Om det rör sig om brott som kan leda till fängelsestraff, ska en företrädare för socialtjänsten närvara under förhöret, om inte särskilda skäl talar emot det (7 § LUL). Det är viktigt att notera att rätten att kallas till förhör inte automatiskt innebär att vårdnadshavaren har rätt att närvara under själva förhöret. Syftet med denna bestämmelse är att ge vårdnadshavarna ökad insyn i utredningen och att de ska kunna ta ansvar för barnet. Beslut om huruvida vårdnadshavare ska tillåtas närvara vid förhöret fattas i varje enskilt fall. Barnet har även rätt att ha en advokat närvarande under förhöret för att säkerställa sina rättigheter.

I vissa situationer kan underrättelse till vårdnadshavare undvikas om det skulle strida mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl (5 § tredje stycket LUL). Detta kan gälla i situationer där det föreligger risk för våld eller annan kränkande behandling, exempelvis om barnet lever under hedersnormer. Myndigheter behöver vara medvetna om och beakta dessa kulturella och sociala dynamiker, eftersom de kan påverka barnets trygghet och vilja att samarbeta under förhöret. Underrättelse kan även undvikas om vårdnadshavaren är misstänkt för delaktighet i det brott som förhöret avser. Vidare kan underrättelse eller kallelse skjutas upp om det är nödvändigt för att inte väsentligt försvåra utredningen, men när det inte längre finns skäl för beslutet ska underrättelse omedelbart lämnas (5 § andra stycket LUL).

Kompetens och nätverk

Polisen har etablerat ett nationellt kompetensnätverk mot hedersrelaterad brottslighet, bestående av kontaktpersoner från varje polisregion. Dessa polisanställda har specialistkunskap om hedersrelaterad brottslighet och fungerar som stöd för övrig personal inom polisen. Polismyndigheten tillhandahåller även ett metodstöd för hantering av hedersrelaterad brottslighet som finns på deras intranät.

Sedan 2020 har Åklagarmyndigheten en särskilt utsedd hedersåklagare vid varje allmän åklagarkammare samt vid Riksenheten för internationell och organiserad brottslighet. Från och med 2021 finns också en ämnesspecialist inom hedersrelaterad brottslighet inom Åklagarmyndigheten. Åklagarmyndighetens tillhandahåller en handbok avseende hedersrelaterad brottslighet som finns tillgänglig på deras intranät.

Samverkan

Polisen arbetar aktivt med att samverka med olika aktörer för att förebygga och förhindra brott, inklusive frågor som rör heder. Genom att formulera medborgarlöften, ofta i samarbete med kommunen, åtar sig polisen att adressera de frågor som invånarna upplever som mest betydelsefulla för deras trygghet. Denna dialog syftar till att bygga förtroende och engagera medborgarna tillsammans med lokalsamhällets aktörer.

Samverkan sker med en rad olika parter, inklusive andra statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och ideella aktörer. Inom hedersrelaterade frågor är det särskilt viktigt att involvera organisationer med kompetens och erfarenhet. Varje part bidrar med sina unika resurser, kompetenser och kunskaper för att effektivt minska brottsligheten och dess konsekvenser.

Samverkan kan ske på olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – vilket möjliggör anpassning av insatserna utifrån aktuella behov och lägesbilder. I det lokala samarbetet kan hedersrelaterat våld och förtryck ingå i den gemensamma kartläggningen. Det är viktigt att analysera den lokala kontexten så att rätt insatser sätts in. Genom dessa gemensamma insatser kan man skapa en tryggare och mer säker miljö för alla i samhället.

Läs mer om det förebyggande arbetet mot HRV och hur man kan bygga upp ett kunskapsbaserat lokalt samarbete på sidan Förebygg hedersrelaterat våld och förtryck.