Nationell lagstiftning och internationella överenskommelser

Äktenskapstvång

Äktenskapstvång är när någon förmår en annan person att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse mot dennes vilja, genom olaga tvång, till exempel genom våld eller hot eller genom utnyttjande av utsatt belägenhet. Det krävs ett orsakssamband mellan tvånget respektive utnyttjandet och äktenskapet. Det är även brottsligt att förmå en annan person att ingå äktenskap om den utnyttjade är i beroendeställning, har en intellektuell funktionsnedsättning eller är sjuk.

Rekvisitet äktenskapsliknande förbindelse innebär att även informella äktenskap omfattas av lagstiftningen. Det kan exempelvis vara religiösa ceremonier och vigselliknande ceremonier som ger upphov till äktenskapsliknande förbindelser och som i praktiken kan upplevas som lika bindande som ett civilrättsligt giltigt äktenskap.

4 kap. 4 c § brottsbalken

4 c § Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år.
Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som

1. innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och
2. innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Vilseledande till äktenskapsresa

Brottet hette tidigare vilseledande till tvångsäktenskapsresa men i samband med att barnäktenskapsbrottet trädde i kraft den 1 juli 2020 ändrades brottsbeteckningen till vilseledande till äktenskapsresa. Innebörden är densamma som tidigare.

Vilseledandet består i att gärningspersonen framkallar, vidmakthåller eller förstärker en oriktig uppfattning hos den utsatta, till exempel genom att ge sken av att resans syfte är semester eller ett familjebesök. För straffbarhet krävs ett tydligt samband mellan gärningspersonens agerande och resan. Det räcker inte att gärningspersonen passivt låtit den utsatta personen tro att resan skulle ske i ett annat syfte. En återkommande resa som den utsatta felaktigt utgår ifrån är en vanlig semesterresa utesluter alltså straffansvar. För straffansvar krävs att gärningspersonen mer aktivt ska ha vilselett den utsatta eller förstärkt dennes felaktiga uppfattning om resans syfte.

Brottet är fullbordat så snart resan genomförts, det vill säga när den utsatta anlänt till utlandet. 

4 kap. 4 d § brottsbalken

4 d § Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som avses i
4 c §, döms för vilseledande till äktenskapsresa till fängelse i högst två år.

Barnäktenskapsbrott

Barnäktenskapsbrott fick en egen brottsrubricering den 1 juli 2020.

För att en handling ska räknas som brottslig är det tillräckligt att gärningspersonen förmår eller tillåter barnet att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse.

Barnäktenskapsbrottet innebär att det inte längre ställs krav på olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet för att gärningsperson ska kunna dömas till ansvar, vilket krävdes tidigare då barnäktenskap föll in under äktenskapstvång. För att straffansvar ska inträda krävs uppsåt till samtliga brottsrekvisit, utom när det gäller brottsoffrets ålder. För att bli dömd för barnäktenskapsbrott räcker det med att man varit oaktsam beträffande brottsoffrets ålder.

Även försök, förberedelse och stämpling till barnäktenskapsbrott är straffbart. Barnäktenskapsbrott och försök till detta brott är undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.

4 kap. 4 c § brottsbalken

4 c § Den som, i annat fall än som avses i 1 a §, genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år.

Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som
1. innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och
2. innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år, döms för barnäktenskapsbrott till fängelse i högst fyra år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Människohandel

Äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa är alla subsidiära till människohandelsbrottet. Det innebär att man alltid måste beakta om brottet i själva verket utgör människohandel. Exempel på när människohandelslagstiftningen ska tillämpas i stället för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott är vid företeelser som tvångsäktenskap mot ersättning till annan (så kallat brudköp).

Det kan också handla om situationer där en make, hans familj eller klan ”har rätt” att överlåta en kvinna till en annan man, situationer där en kvinna vid makens död är skyldig att låta sig ”ärvas” och situationer där personer under 18 år levereras av vårdnadshavare eller förmyndare till en annan person i syfte att personen ska exploateras.

Vissa former av tvångsäktenskap kan innebära att offret exploateras, exempelvis att en ung person utnyttjas sexuellt och för hushållsarbete inom ramen för ett tvångsäktenskap. Om offret är under 18 år finns det inte något krav på att gärningspersonen ska ha använt sig av ett otillbörligt medel. Det innebär att en vårdnadshavare som exempelvis för ett barn utomlands för att barnet ska ingå äktenskap under vissa förutsättningar kan göra sig skyldig till människohandel. 

Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja människohandel är också kriminaliserat.

4 kap 1 a § brottsbalken

Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom
1. olaga tvång,
2. vilseledande,
3. utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar personens alternativ, eller
4. annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar personens alternativ

rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Hedersförtryck

Den 1 juni 2022 infördes hedersförtryck som en ny straffbestämmelse i brottsbalken. Brottet hedersförtryck liknar fridskränkningsbrotten (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning) i sin utformning. Precis som dessa brott består hedersförtryck av ett antal självständigt straffbara gärningar som tillsammans bildar brottet hedersförtryck. Till skillnad mot fridskränkningsbrotten innehåller hedersförtryck däremot inte något krav på att gärningspersonen ska ha begått brottet mot en närstående eller tidigare närstående person.

Den som begår sådana brottsliga gärningar som omfattas av bestämmelsen kan dömas för hedersförtryck. Det krävs att motivet för var och en av gärningarna har varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Genom formuleringen bevara eller återupprätta inkluderas både brott som begås för att motverka att hedern skadas eller förloras och brott som begås när hedern redan anses skadad eller förlorad.

Hedersmotivet behöver inte ha varit det enda eller ens det huvudsakliga motivet för gärningarna för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. De brottsliga gärningarna ska dessutom ha utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och syftet ska ha varit att allvarligt skada personens självkänsla. Hedersförtryck är undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.

4 kap. 4 e § BrB

Den som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för hedersförtryck till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Hedersmotiv som straffskärpningsgrund

Den 1 juli 2020 infördes en särskild straffskärpningsgrund då ett brott begås med hedersmotiv. Det innebär att straffvärdet för ett brott ska bedömas högre om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Det innebär att lagstiftaren ser särskilt allvarligt på brott som begåtts med hedersmotiv. Hedersmotivet måste kunna bevisas, vilket ställer höga krav på förundersökningen.

Gärningspersonen kan ha begått brottet för att återställa sin egen heder eller i egenskap av bärare av gruppens heder. Gärningspersonen behöver inte tillhöra gruppen vars heder ska återställas. Rekvisitet familj, släkt eller annan liknande gruppering ska tolkas i vid bemärkelse. En annan liknande gruppering kan exempelvis vara en klan.

Det räcker att ett motiv till brottet varit att bevara eller återupprätta heder. Det behöver inte vara det enda eller det huvudsakliga motivet.

29 kap. 2 § brottsbalken

Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

10. om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.

Könsstympning

Lagen (1982:316) med förbud mot kvinnlig könsstympning omfattar alla typer av ingrepp på de kvinnliga könsorganen som inte är medicinska. Det finns olika former av könsstympning och de kan klassificeras på olika sätt.

Även försök, förberedelse, stämpling samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra könsstympning är straffbelagt. Kravet på dubbel straffbarhet är undantaget, vilket innebär att könsstympning inte behöver vara kriminaliserat i det land den utförs i för att den ska omfattas av svensk lagstiftning. Däremot måste den misstänkte gärningspersonen ha haft en koppling till Sverige vid tidpunkten för brottet för att kunna dömas.

När lagen trädde i kraft 1982 användes begreppet kvinnlig omskärelse. Lagstiftningen har därefter skärpts vid flera tillfällen. 1999 ändrades rubriken till lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Ändringen var ett tydligt ställningstagande från lagstiftaren om brottets allvarliga karaktär. Sverige var det första landet i Europa som instiftade en speciallagstiftning mot könsstympning av flickor och kvinnor. Sedan maj 2020 finns ingen preskriptionstid för könsstympning som begåtts mot barn.

Läs mer om könsstympning här.

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

1 § Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.

2 § Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i lägst två och högst sex år.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningsmannen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet.

För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap

Den 1 januari 2019 infördes ett förbud mot erkännande av utländska äktenskap som ingåtts med barn, även för personer utan anknytning till Sverige om inte synnerliga skäl föreligger för ett erkännande.

Huvudregeln är att inte erkänna utländska barnäktenskap om någon av parterna var under 18 år då äktenskapet ingicks, oavsett ålder vid erkännandeprövningen och oavsett om parterna hade anknytning till Sverige eller inte vid tidpunkten för äktenskapet.

I undantagsfall kan en så kallad ventil användas, och ett barnäktenskap kan erkännas om det finns synnerliga skäl. Ventilen ska användas restriktivt och kan inte användas om någon av parterna fortfarande är ett barn.

Läs mer om erkännande av utländska barnäktenskap  (skatteverket.se).

Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

1 kap. 8 a § Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige

1. om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot äktenskapet enligt svensk lag,

Första stycket gäller inte om båda parterna är över 18 år och det finns synnerliga skäl att erkänna äktenskapet.

Utreseförbud

Reglerna om utreseförbud finns i LVU och syftar till att förhindra att barn förs utomlands för att utsättas för skadliga utlandsvistelser. Beslut om utreseförbud kan fattas om det finns en påtaglig risk för att ett barn förs utomlands eller lämnar Sverige och barnets hälsa eller utveckling skadas under utlandsvistelsen på grund av omständigheter som kan föranleda vård enligt LVU. Beslut om utreseförbud meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan från socialnämnden. I vissa fall får socialnämnden även besluta om ett tillfälligt utreseförbud.

Utreseförbudet infördes den 1 juli 2020 och kunde då utfärdas om det fanns påtaglig risk för att ett barn fördes ut från Sverige för att utsättas för äktenskap, äktenskapsliknande förbindelse, eller könsstympning.

Den 1 juni 2024 utvidgades utreseförbudet för att kunna omfatta fler fall av skadliga utlandsvistelser. Utreseförbud kan sedan dess beslutas om det finns en påtaglig risk för att ett barn förs utomlands eller lämnar Sverige och barnets hälsa eller utveckling skadas under utlandsvistelsen på grund av omständigheter som kan föranleda vård enligt LVU.

Utreseförbud kan komma att användas när det till exempel förekommer en påtaglig risk för att ett barn förs utomlands i syfte att barnet ska bli föremål för uppfostringsresor, omvändelseförsök, undanhållande från sociala myndigheter, vissa undanhållanden från en förälder samt resor till terroristorganisationer och konfliktområden.

Läs mer om vad det utvidgade utreseförbudet innebär i Socialstyrelsens meddelandeblad (socialstyrelsen.se).

31 a § LVU

Ett utreseförbud ska meddelas för den som är under 18 år, om det finns en påtaglig risk för att

1. han eller hon förs utomlands eller lämnar Sverige, och

2. hans eller hennes hälsa eller utveckling skadas under utlandsvistelsen på grund av

– fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i boendemiljön, eller

– eget missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Ett utreseförbud ska också meddelas om det finns en påtaglig risk för att den unge förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse.

Det är även kriminaliserat att föra ut ett barn ur landet i strid med ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud. Även att försöka föra ut ett barn är straffbart. Syftet med bestämmelsen är att stärka utreseförbudets preventiva verkan.

45 § LVU

Den som för ut ett barn ur Sverige i strid med ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud döms till fängelse i högst två år. För försök döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.